Borta bra, men hemma bäst?

Jag har en liten teori.

För visst är det så att man känner sig rädd och osäker när man kommer till nya och stora städer. Så känner man aldrig hemma. Det är ju minst lika farligt där, men hemma, där är man trygg. Det handlar väl just om det faktum att man i nya städer inte känner till vart saker och ting ligger, hur gatorna går, var folket bor och så vidare. Tänk därför då på experimentet att du bosätter dig tre månader i Sveriges, säg, tio största städer. Kommer du att överhuvutaget känna rädsla nästa gång du besöker några av dessa städer? Och vad är då egentligen borta? Och vad är hemma? Flyter inte allt ihop i något slags symbios av mindre stark hemkänsla oavsett var du befinner dig? (ersätta födelseorten det kommer det ju naturligtvis aldrig att göra.)

"Kolla där! Där var den gamla gatan i Borås som vi brukade spela fotboll på!" "Och minns du när vi köpte glass i Malmö vid Centralstation?" "Esplanaden i Sundsvall där minns jag att vi skrattade tillsammans, när du halkade på en isfläck." "I Göteborg minns jag att vi satt och fikade i ett härligt naturfyllt slottsskogen!" "Tänk, när vi satt där i parken i Ängelholm och njöt av Solen!" "Slottet utanför Helsingborg, vad vackert det var."

Vips så kan man plötsligt koppla varje stad till en händelse, till en upplevelse, ett minne.

Tänk, det kankse blir enklare att resa då, att oavsett var du kliver av och oavsett var du sätter din fot, ja, så känner du dig som hemma.

Min relation till Stockholm är till dags dato mycket dålig.

Det är på tiden att det blir ändring på det nu.